Dunderbacken firar corona-anpassat 10-års jubileum, den 2 oktober 2020.

Birgitta Hambraeus inledde firandet med tal

Utan Föreningen Boframtiden hade Dunderbacken aldrig kommit till. För 150 kr blev vi medlemmar och fick ett könummer till nästa kollektivhus. Boframtiden bjöd in sina medlemmar till trivsamma möten i andra kollektivhus i stan och föreningen valde styrelse bland oss som ville flytta in och lärde oss bilda styrelse, skriva stadgar och organisera oss. Vårt namn har en egen historia. När Kerstin Laurin strövade i parken ovanför bygget upptäckte hon körsbärsträd och syrener. Sådana växer ju inte vilda, så hon forskade i Stockholms stadsarkiv och fann att området varit bebyggt på 1800-talet av många små antagligen rätt ruckliga hus med familjer som förmodligen försörjt säg i verkstäderna vid Mälaren. Det var säkert fattigt och mycket supande. Hon fann en anteckning i ortnamnsregistret att stället från början Lundabacken men omdöptes av grannarna till Dunderbacken. Det var så får namnfråga löstes. Och nu har vi haft tio års Dunderboende!

 

Sonja R, Britta B och Björn S deltog i firandet

 

Agneta, Ruth och Sven fikar i skymningen

 

Axel och Hjalle H hade satt ihop fin fotoutställning med bilder från Dunderbackens tio år

 

Sen flyttade vi inomhus

 

Kerstin Lovén avslutade kvällen med ett av sina välformulerade tal


 
“Vi är de vi är, ganska vanliga människor, men kanske blir vi ovanliga med åren. Inte utan att det finns en spännvidd mellan kollektiva individualister och individuella kollektivister. Idag är det tioårsjubileum i Dunderbacken och alla har sitt att tänka tillbaka på, och vem vet på vad? Vad tänkte du? Vad drömde du? Trevligt och praktiskt att göra saker med andra, känna trygghet, få nya kompisar, kanske möta kärleken? Allt har hänt!!!
Vi är grannar i ett hus med 62 lägenheter, och vi tycker att det är naturligt att känna varandra mer eller mindre. Vi lagar mat åt varandra i ett stort härligt kök och vi äter tillsammans, fast i detta coronatidens fördömda år är det nu bra länge sedan var och en slapp tänka på sina privata middagsbestyr. Alla och envar har sin egen port med hiss till sin privata härd. På nedre plan delar vi på gemensamma utrymmen, som kök, matsal, allrum, gästlägenhet och diverse småskrubbar, där gränserna mellan det privata och det offentliga kan överskridas i ett slags befolkat ingenmansland, och det kanske är just där du finner husets inre liv, den sociala gemenskapen.
Så har vi det i oktober 2020. Det är höst och själens vargar morrar dovt. Vi har 11-kaffe och filmkvällar och vi har en dörr med intressegrupper. Vardagen flåsar oss i hälarna, och det är väl bara att fortsätta och ta ett år i taget…. De stora illusionernas tid är kanske förbi, eller? Nåja kanske inte meningen att vi ska gå iland med allt. Ja må vi leva!”
 
 

Translate »